Responscirkeln.nu är registrerat

Forum Responscirkeln har nu blivit Responscirkeln.nu. Startsidan är ännu under konstruktion, men tills vidare kan du registrera dig på forumet och gärna gå med i vår responsgrupp. Har du frågor rörande Responscirkeln.nu kan du vända dig till mig på info@responscirkeln.nu.

Tipsa gärna andra om forumet.

Forum Responscirkeln

För några månader sedan öppnade jag ett forum på Internet där amatörskribenter kan lägga upp sina alster, läsa andras och ge/få konstruktiv respons. Jag hade tänkt att vänta med att skriva ett inlägg om detta tills jag skulle registrera ett domännamn, men eftersom det verkar bli senare än förväntat insåg jag att det kunde vara lika bra att annonsera redan nu.

Responscirkeln - Forumet för dig som vill utveckla ditt skrivande.

Vi är än så länge en liten skara människor och om du tycker om att skriva får du mer än gärna registrera dig på forumet och presentera dig.

Interkommunikation och internationalisering

Foto: Ej-Exit - deviantART, 2006

Jag hade en diskussion på MSN angående interkommunikation och internationalisering som öppnade intresset för att skriva det här inlägget. Jag finner en viss fascination i att spekulera över framtiden och diskuterade därför fördelar och nackdelar med globalisering med en människa från andra sidan världen – en möjlighet given mig på grund av just interkommunikation. Idag har den ordinära svensson tilldelats möjligheten att sträcka sig över världen och både agera sändare och mottagare genom det verktyg för interkommunikation vi kallar Internet. Det är denna möjlighet som ligger till grund för att jag kan publicera den här bloggen över huvud taget, och trots att jag väljer att skriva på svenska (därför att jag har en givet vald målgrupp) kunde jag lika gärna skriva på engelska och samtidigt bredda målgruppen.

Interkommunikation är naturligt för dagens generation och trots att det är det absolut bästa som vi vanliga och betydelselösa individer har tillgång till öppnar det upp för något inte fullt lika positivt. Visserligen är jag för internationalisering och tycker att det bästa med det här årtusendet är våra språkliga kunskaper, vårt globala nätverk och våra samhällen med kulturell varietet. Om jag så behagar kan jag nå vem som helst var som helst när som helst, för att alla är konstant sammankopplade.

Genom internationalisering öppnar vi inte bara upp möjligheter utan vi krymper världen. Något som lämnar sårbarheter. Om jag har friheten att diskutera politik med en man i Filippinerna med att digitalt program för skriftlig kommunikation, öppnar detta även upp möjligheterna för organiserad (likaväl icke-organiserad) brottslighet att slå till hur som helst var som helst när som helst. Interkommunikation och internationalisering krymper inte bara världen genom att ge människor möjligheten att se och uppleva den, utan det krymper vår planet så pass mycket att den teoretiskt sätt skulle kunna rymmas i händerna på en enda hacker med maktbegär.

Idag är världen inget mer än en serie kretsar som alla när som helst kan brista. Medan vi här i Sverige använder Internet som en naturlig del av vår vardag, är alla ännu inte redo för det ansvar som kommer med fri global kommunikation. Vår generation står vid en korsning som antingen leder till Himlen eller till Helvetet. Tyvärr är inte korsningen skyltad men vi måste välja en av vägarna. Vad som är vår största tillgång idag är även vår farligaste.

Snart måste gränserna dras mellan frihet och restriktion. Var går gränsen för friheter innan det blir anarki och var går gränsen för restriktioner innan det blir fascism? Det är detta som gäller för Internet idag. Medan många företag skulle vinna på att begränsa Internet och tjäna pengar på det i stil med kabel-TV, skulle begränsad interkommunikation vara ett hinder för vår internationalisering och det skulle vara ett led tillbaka i vår strävan mot en demokratisk och fri värld.

Det handlar om uppoffring. Att barn lär sig engelska i skolan innebär visserligen att de kommer att kunna tala med människor från andra länder, men vad som inte lärs ut är vad barnen kommer att tala om. Jag har inte bara förmågan att föra diskussioner med folk från hela världen utan jag har förmågan att argumentera, baktala och sprida hat mer utbrett än jag annars skulle ha möjlighet till. Interkommunikation kan därför utan problem ge upphov till konflikt, men är det en anledning att begränsa det?

Vi lever inte i någon internationaliserad utopi och det kommer vi heller aldrig att göra. Förmodligen är det oundvikligt med digital terrorism och det är därför som korsningen inte är skyltad. Vi kan gå vilken väg som helst. Ibland måste vi helt enkelt chansa på en väg och ge upp vår säkerhet för att vinna vår frihet. När jag diskuterar politik på MSN med någon som jag aldrig har träffat gör jag det för min egen skull.

För att jag kan.

Ge oss ett naket samhälle

Bild: radina - deviantART, 2006

Bröst suddas ut eller censureras av svarta rutor. Könsorgan visas sällan över huvud taget. Vi behöver glorifiera den nakna kroppen. Visa den oftare. Ta bort censuren och visa naket på bästa sändningstid. Håll er inte till nakna stjärtar eller bröst. Visa alltihop i bild och zooma in på det. Vartenda skrymsle och vrå på den mänskliga kroppen. Folk behöver uppleva mer nakenhet. Detta även lägre ner i åldrarna.

Men vad är det jag skriver? Jag kan ju inte mena allvar!

Jo, det kan jag.

Om jag ber dig tänka på ordet nakenhet, vad tänker du på då? Du tänker på en vältränad kropp, välutrustad med stora bröst eller ett stort könsorgan. Du tänker på hårda armar, bröstmuskler och ett stenhårt sexpack. Du tänker på idealkroppen. Du tror att det är så en människa ser ut. Men du har fel.

Nakenhet är tabubelagt. Man bör inte visa sig naken. Eller rättare sagt, man ska inte visa sig naken av den enda anledningen att det kan uppfattas som stötande. Det är inte därför att folk inte vill ha en massa fladdrande lemmar omkring sig, utan därför att folk inte vill se fula människor nakna. Men det vill jag. Jag vill att alla fula människor ska vara nakna. Inte för min skull men för samhällets skull.

Se tillbaka till din ungdom. Du har precis kommit i puberteten och allt möjligt otäckt har börjat hända med din kropp. Vissa delar växer på underliga sätt och din kropp börjar utvecklas i en riktning du inte känner dig trygg i. Du är osäker i dig själv och du skäms för din kropp. Du vet inte om allt är som det ska vara, för du har ingenting att jämföra med.

Tänk dig samma scenario fast i ett mer naket samhälle. Du skulle vara mer självsäker i dig själv för du kan äntligen jämföra dig själv med människorna omkring dig. Du vet hur de ser ut innanför kläderna. Ingen skäms för att visa sin kropp. Du har sett fula kroppar, vackra kroppar, outvecklade kroppar och utvecklande kroppar. Du skulle vara trygg i dig själv.

Visa mer naket och ta bort den kroppsliga censuren! Visa för samhället att idealmänniskan inte är ”normen”, så att säga, och få folk att inse att det finns lika många olika kroppar i världen som det finns människor. Detta skulle vara det bästa steget mot ett samhälle med bättre självkänsla.

Den depraverades bibel

Foto: KAYDExLAYNE - deviantART, 2006

Bibeln, Koranen, Bhagavadgita, Torah, Tao Te Ching, Tripitaka, Guru Granth Sahib, Avesta – heliga skrifter i allmänhet. Vad har de gemensamt? Bortsett från blodsbefläckade sidor och miljoner av fundamentala anhängare. De har filosofier, levnadsregler och lagar. De förklarar för dig hur du ska leva. Vem du ska älska och vem du ska hata. De skapar din moral, rättfärdigar dina dåd. De fyller dig med hopp men kontrollerar dig med rädsla. De styr ditt liv.

Jag tror på att folk kan finna tröst i en bok som Bibeln, men bör man låta sig manipuleras med falskt hopp? Hämmar inte de religiösa lagarnas gammalmodiga moral den mänskliga artens framväxt? Vetenskapen, framförallt biologin och genetiken, påverkas ännu av de religiösa värderingarna. Förut fanns endast dualismen: tron på det gudomliga eller sökandet efter logik. Nu finns Intelligent Design – gammalmodiga värderingar med en modern prägel. Ett ignorant oförnuft begravet i en obskurantistisk logik. Det är alfahannarnas maktkamp. Det utbredda oförnuftet måste förklara sig inför det lilla hotet kallad vetenskap om denne ska lyckas vinna kvar makten över flocken.

Kyrkan har förlorat sin makt över samhället. Det finns ett fåtal teokratier kvar i världen, de största är i mellanöstern men jag är inte ironisk när jag kallar USA för en demokrati med teokratisk prägel. Många länder är ännu beroende av sin konservatism, om inte av religiösa skäl så av taktiska. Sverige bör fortfarande ha en kung som anser sig vara kristen, och likaså bör USA ha en president som kan införliva frasen ”Gud välsigne Amerika”. Så länge en politisk ledare eller statschef (eller en person av en annan inflytelserik titel) kan stoltsera med sitt oförnuft ökar religionens status inför undersåtarna, det omedvetna folket, som endast är ett objekt i det politiska spelet.

Vi behöver inte längre religion i samhället. Samhället är numera mer stabilt och behöver inte den avgörande faktorn som historiskt var nödvändig för att skapa ett balanserat samhälle. Nu efterfrågas deltagande i det politiska spelet, inte underkastelse inför den politiska och religiösa makten. Det är bevisat att ett samhälle kan fungera utan att behöva instifta rädsla. Religiöst inflytande är numera oväsentligt gällande människans fortlevnad.

Vi får våra moraler från gemensamma överenskommelser, oviljan att drabbas av det negativa och det undermedvetna förnuftet. Vi kan förlita oss på lagarna och rättsystemet tillräckligt för att känna oss mindre osäkra i vår vardag. Det enda som återstår från den depraverades bibel är hoppet och de existentiella frågorna – något som vi med hjälp av logiken söker finna istället för att skapa alternativ till sanningar som sedan blir till övertygelse.

Den bortglömda kreativa

Bild: gunnmgally - deviantART, 2006

När jag var tio år gammal skulle vi få skriva berättelser i skolan. Bara tanken på att få visualisera mina tankar och idéer på papper överväldigade mig alltid. Astrid Lindgren kunde ta sig i röven. Jag var David Eddings. Jag skrev om trollkarlar, riddare och ond bråd död. Jag ville skapa. Jag flödade av en kreativitet som behövde övergå från det abstrakta stadiet till det skapande.

Men jag fick inte skildra den berättelse jag hade fantiserat om. Fröken sade att jag skulle skriva om snälla saker. Jag fick aldrig veta varför. Skulle mina egna morbida (läs fantastiska) idéer vara ett dåligt inflytande på mig själv, eller var det för att bespara min överkänsliga lärarinna de mardrömmar hon skulle få om hon läste en välskriven och noggrant illustrerad berättelse om ett monster som äter barn?

Jag tog min penna och mina kritor och gjorde som fröken sade. Jag skrev istället en berättelse om en pojke som lekte som pojkar ska, för fröken visste trots allt alltid bäst. Det var i alla fall vad de vuxna sade.

Men sedan kom matten och engelskan. Även den populära och alltid så segregerande gymnastiken (skolverksamhetens felsteg i målet mot ett solidariskt samhälle – men det är en text under annan rubrik). Hur skulle jag kunna skriva mina berättelser under matten, engelskan och gymnastiken? Jag skulle tvingas vänta till nästa månad innan jag fick en ny chans att skriva en berättelse – som förmodligen även då skulle bli censurerad av min pingstvän till skolfröken.

Det hjälpte inte att böna och be. Jag fick inte skriva om det inte stod på schemat.

Istället utvecklades jag på egen hand och när jag nådde högre årskurser fick jag lära mig vikten av att studera och få höga betyg. Men nu gick jag i högstadiet så jag var för stor för att skriva. Nu skulle jag göra reportage, recensioner och argumenterande uppsatser – något som jag inte alls ansåg vara litterärt utvecklande.

Jag omgavs av dumma elever som nu ansågs duktiga för att de hade tålamodet att studera. Men de var inprogrammerade. Receptiva begåvningar. De hade inga riktiga talanger utan bar endast på mentala uppslagsverk. Kreativitet gav inga höga betyg, och betygen var allt som betydde någonting. Jag kunde inte göra annat än att ignorera min kreativa talang och försöka forma mig själv till en receptiv begåvning. Men för att inte min talang skulle förtvina fick jag utveckla den åter igen på egen hand. Hemma framför datorn.

När jag var ännu äldre och började i gymnasiet hade jag lärt mig utveckla mitt skrivande till den nivå att jag kunde applicera den på de mer formella texter som skolan begärde av mig. Jag tänkte att äntligen kan jag utnyttja min talang. Men jag hade fel. För nu anklagades jag för fusk. En lärare kunde inte se mig som annat än en medioker elev och därför var en välskriven text uppenbart fusk. Vissa lärare lyckades jag övertyga, men de flesta stod fast vid sin övertygelse. Om jag inte kunde skriva en källförteckning på en uppsats jag skrivit helt på egen hand så kunde jag inte få högt betyg – och hur seriöst skulle det verka om jag skrev ”höger- och vänster hjärnhalva” som källförteckning?

Jag vet inte om det är normen för lärare att endast uppmuntra de receptiva begåvningarna. Om man inte följer schemat, gör vad läraren säger och studerar det som står i läroböckerna så kommer man inte bli någonting i framtiden. Det föds upp generationer av robotar – omedvetna arbetare – för att de sanna talangerna inte värnas om under skolåren. Det är den kreativa begåvningen som är den skapande människan. Man måste uppmuntra dem, värna om deras talanger och hjälpa dem att utvecklas.

Men istället sätts det upp dessa barriärer för de unga talangerna, där de måste anpassa sig efter den svagaste länken i kedjan. Om istället lärarna skulle vara uppmärksamma inför de kreativa begåvningarna och tidigt hjälpa dem att värna om sina talanger, skulle barriären försvinna och eleverna kan uppnå sin fulla potential.

Men fröken vet trots allt alltid bäst. Det är ju vad de vuxna säger.

De ouppmärksamma, korkade vuxna.